louiseparis

Idag kom jag hem från Paris. Jag har så mycket att berätta och visa men det kommer, det kommer!

Jag har iallafall haft en av de bästa resorna någonsin i den vackraste och mest romantiska staden någonsin. Jag bara måste åka tillbaka såfort som möjligt känner jag. Jag hittade verkligen den där känslan ni vet..

Det bästa med Paris:
- Alla underbara små restauranger.
- den goda maten.
- Montmartre+ Sacre coeur (vackraste stället på jorden?)
- Känslan

Det sämsta med resan:
-Mina fötter värkte varje dag något enormt. Vi gick så himla mycket.

Nu är det fotmassage som gäller för mig...
Räkna med Paris-uppdateringar i veckan!


Precis här gick jag upp, för alla trapporna, för att nå Sacre Coeur.

Hej allihopa! Stabil uppdatering av mig idag känner jag! Det har ni Ellen att tacka, nya designen gör mig glad.

Nu är det så att jag åker till Paris imorgon som ni alla vet, men har inte börjat packa än! Alltså herregud, jag kan inte packa. Inte bara att jag får beslutsångest, utan också för att det är fysiskt omöjligt. Jag har träningsvärk i fingermusklerna efter klättringen igår! Maaaooo

Jag skulle vilja påstå att jag var en riktig talang! Jag klättrade upp som en liten spindel, behövde ju inte ens lina. Däremot blev jag skakis när jag var på toppen (14 m) och insåg att man skulle komma ner. Men det gick ju lätt som en plätt tillsist!



Jonte är alltid ett sånt där wild card, han kan verka lugn, men när man skrapar lite på ytan ser man hur tävlingsinriktad han är! Han ger alltid sitt max på varje tävling/sport. Klättring var inget undantag, han var grym! och väldigt hjälpsam med att knyta knopar.


Jaa, så nu vet ni varför jag inte kan packa...

Pusspuss/ Le petit chaton

För tio sekunder sen var jag så jäkla depp. Det är lördag. Jag är helt ensam i hela huset. Jag hade planerat sällskap men har inte ens fått svar på sms (Ni vet hur det känns ju..) plus att mina utseendefixerade systrar tar kål på mig. Syster gammal förstör mitt smink och syster lika gammal kallar mig självisk för att jag inte vill låna ut mina smycken till henne (observera att varje smycke jag lånat ut till henne har antingen försvunnit eller gått sönder). Jag kan hålla på i evigheter, jag var verkligen verkligen depp för tio (nu kanske 30) sekunder sen.

Måste jag tillägga att jag inte ätit godis idag och känner mig "livet är meningslöst" och lite aggressiv?

Men så loggade jag in på bloggen och såg mina fina små idrevänner komma med sina superbra tips! Nu blev jag typ peppad att inte äta godis! Ska gå och borsta tänderna straight away!

Jag klättrar på väggarna här. Behöver sms. Får inte sms. Ska vara stark och INTE smsa. Tror jag ska bädda rent i min säng nu och låtsas vara den här "fräscha singeltjejen-pysslar om hår och naglar på sin fritid-tycker att killar är jobbiga- bara umgås med sina tjejkompisar och fikar-men ändå lyckas hålla sig fit och solbränd" tjejen ni vet.. Det är mitt mål!

Iallafall, så muntrar Idre gang upp mig


Imorgon ska jag powerwalka.
Pusspuss/ Le petit chaton

Sitter och sjunger med till Robyns grymma låtar! Känner mig helt peppad.

"Let me tell you how it'd be
You won't get with this you see
'Cause you can't handle me

It's a simple fact
That you can't seem to handle me
No matter how you act with them
You can't handle me
You gotta make me feel you got my back
But you're a selfish
Narcissistic psycho-freaking
Boot-licking Nazi creep and
You can't handle me"

Jag gillar ju att gå vissa på nerverna. And you can't handle me, nanana, tänker jag


Idag var det lockigt.

puss

Snälla, jag måste bli av med mitt sockerberoende, NU!

Jag har tandläkartid 23/3, har panik och ångest. Hur ska jag klara detta? Jag äter godis varje dag. Beroende. Annars blir jag ledsen och känslor som att livet är meningslöst dyker upp. Jaaa, jag kan till och med bli aggressiv.

Alla tips är välkomna!

Under godis går även kakor, tårtor, bullar (är smått beroende av pressbyråns vaniljbullar och wienerbröd..) och även mandelmassa. Ja sånt där som gör livet värt att leva ni vet...

Om jag inte visste att min mamma kommer läsa det här (är lite rädd för mamma) så hade jag vågat erkänna att jag just hittat mandelmassan i kylen och inte kunde motstå. Förlåt.

Pusspuss/ le petit chaton

Vi ska inte prata mer böld i bloggen nu!

Jag kan däremot berätta om galan jag var på i helgen. Jag hade blivit tillfrågan att vara speaker på det största eventet i Vendelsö. Jag sa ja. Publiken myllrade och applåderade. Min limo-driver stod för skjutsen.

i
Lite mingel bakom kulisserna i Torvalla.


My voice was made for speaking. Här kan man också se vilka underbara kreationer vissa hade på sig. High Fashion.


Min private driver. Alltså jag satt ju bak såklart, med ett glas champagne. Bilden är tagen utav min livvakt.

Pusspuss/ le petit chaton

Det är dags. Som utlovat. Böldresan.

Jag måste varna känsliga tittare att detta kommer vara grose så in i bomben!
Sen finns det ju de som fascineras utav bölder och annat äckligt..(läs systrar)

However. För några dagar sen såg bölden ut såhär:
 Denna växte mycket snabbt till sig och blev röd och halvt lila. Bölden pulserade och smärtan var outhärdlig. Jag gick till läkaren den första gången, i tron om att de skulle punktera den på en gång. Riktigt så lätt var det inte. Jag hade en infektion som hade spridit sig hela vägen från bölden ut mot armbågen och lymfkörtlarna. Läkaren sa att jag skulle börja med antibiotika och sa att jag skulle vänta ett tag och se om det gick över. Jag var så otålig och frågade gång på gång: Kan du inte bara punktera den nu??
Hon gick för att hämta ett andra utlåtande, och vips kommer min gamla läkare som jag hade för typ fem år sen, och han kommer ihåg mig! Me like! Vi bestämmer att jag ska komma tillbaka imorgon och göra en riktig operation, med bedövning och allt.

Operationen, fredag
Jag låg på operationssängen i bh med två läkare och en sköterska runt mig. De ska dra av mig plåstret och titta på bölden. Tårarna väller fram av smärta, minsta rörelse med armen gjorde så jädra ont. Hade knappt sovit nåt på natten p.g.a. smärta. Min första läkare drar lååångsamt av plåstret. AJAJAJ skriker jag. Min andra läkare (han som kom ihåg mig) kommer och säger med sin söta brytning "såhär gör man" och så drar han av plåstret snabbt men ont gör det ändå. Sen kommer sprutan. Det var det värsta jag varit med om. Alltså tänk er all mensvärk i världen gånger tusen. Jag skrek när läkaren satte in nålen i bölden och pumpade in bedövningen, usch usch! Jag var riktigt nära på att slå till läkaren men han sa än en gång med sin söta brytning: "Du får inte slå mig nu".

Efter bedövningen kände jag inte mycket. Men hörde och såg när han skar ett kors med skalpellen i bölden, men jag kände inte så mycket. Varet blandat med blod pumpades ut utan att man behövde trycka. Varet rann över läkarens papper och handske och ner lite på sängen. "Fyfan vad äckligt!" skriker jag och "ja det är lite äckligt" svarar läkaren med sin söta brytning. Sen började han trycka ut resten, då gjorde det ont trots den starka bedövningen. Efter det satte han in ett litet rör i själva såret och sa att den skulle sitta där så att resten av varet skulle kunna rinna ut under helgen, så skulle jag komma tillbaka på måndag och ta bort allt.

Efter operationen kom smärtan. Jag kunde omöjligt gå tillbaka till skolan. Jag kunde inte sova, inte äta, inte göra något. Bara ligga helt still och vila armen. Tyckte väldigt synd om mig själv och grät lite för mig själv.

 Varet/blodet hade redan börjat åka ut ifrån röret och mitt bandage såg redan ofräscht ut:


Helgen
Redan dagen efter kändes min arm så mycket bättre! Började känna mig riktigt glad igen. Om det inte hade varit för mitt superduperäckliga bandage som var så sjukt äckligt och varigt.

 
Måndag
En mycket speciell dag. Dagen då mitt äckliga bandage skulle väck! Såret där röret hade suttit såg ut som ett litet hål in i armen och runt om var det brunt/blått utav blåmärken, men ingen böld, freedom! Passade på att fota när min läkare smet ut. Detta är alltså direkt efter han tog bort röret (som btw var gult utav var, supergrose):

När läkaren kom tillbaka levererade han värsta sprutan i hålet för att "duscha" såret, med natriumkloridlösning. Väldigt obehagligt.

Idag tog jag bort det nya plåstret som hade börjat åka av. Jag lät mamma och Malin kika. Det vita runt om är torkat skinn.
Malin: Det ser ut som ett anus.
Mamma: Hihi, jaa det gör det faktiskt.
Håller ni med?:


Nyss satte jag på mig ett nytt plåster. Feels good. Ska käka antibiotika i 5 dagar till, sen är jag fri!

hospital hero.

Pusspuss/ le petit chaton

Jag gillar att matcha min outfit med min personlighet. Idag har jag mina beloved örhängen



Igår hade jag mitt beloved skärp


Imorgon förväntar jag mig Thess i detta:


Pusspuss/ Le petit chaton

Okej, såhär är det. Under de två senaste veckorna har jag fått höra att jag är överdriven. Båda gångerna har jag varit helt ärlig och inte överdrivit en smula, det är sant!

Visst kan jag ibland överdriva, jag har kanske det såkallade "pappasyndromet" (jaa, hittade på det nu..). Även mina systrar är väldigt bra på att krydda historier (yeeaah syster E, you know what I mean..)

Men solarium-historien var helthelt sann!

Vissa säger att jag överdriver med barbapappa också. Jag har ju påslakan, örngott, gosedjur, två koppar, stressbarba, barba-tandborste, barba- tvål, -tandkräm, -shampoo- och balsam..
Men överdriva? Vad betyder ens det?



Pusspuss/ svalan

Bon jours mes amis!

Jag solade igår. Är bränd idag. Amatör. Hoppas det försvinner tills imorgon!

Världens läskigaste grej hände mig på solariumet igår.
För det första var rummet så litet och för det andra så saknade det radio, sugit!

Nu till storyn:
Jag ligger och solar, med trosor och ögonskydd. Sen somnar jag av misstag. Plötsligt vaknar jag av att någon pussar mig på axeln! Jag är hundra procent säker på att jag hörde en puss och så kände jag på axeln... Jag blir så jävla rädd och på en hundradels sekund så tänker jag att jag glömt att låsa och att någon smygit in och stått och glott på mig! Jag vänder mig åt vänster....och där...ser jag en man stå i svart, glansig dunjacka! 

Jag blev så jävla rädd och visste inte hur jag skulle reagera. Jag var ju tydligt i underläge. 
Så tar jag sats och boxar det hårdaste jag kan, i magen.  

Fatta hur lättad jag blev när jag insåg att det bara var den svarta sopsäcken som stått så nära att det enda man såg liknade en kropp! Puuh alltså, mina ben skakade av rädsla efter det!

Nu i efterhand kan jag ju fnissa åt att jag boxade en sopsäck..

Pusspuss/le petit chaton

Min äldsta syster E har både skrivit ett långt inlägg i sin blogg och på facebook om hur hennes syster inte kan skriva, det är alltså MOI. Jag tar ett litet, observera litet, utdrag ur hennes inlägg:

"Jag förstår det inte. Hon läser. Hon är bra på matte. Matematisk förståelse av grammatiken borde inte vara en omöjlighet. Svenska är hennes modersmål. Allt talar för att hon har den intelligenskvot som krävs och inget tyder på dyslektiska problem.

Det värsta är att hon aldrig skulle erkänna att hon behöver hjälp. Eller ens gå med på att använda den talspråkliga universallösningen "dom" (som annars kan rekommenderas om man inte orkar/kan lära sig).
Why me....!? WHY!?"

Alltså, jag erkänner, jag blandar ihop de och dem, något jag alltid får kritik för på nationella proven. MEN aldrig erkänna att jag behöver hjälp? Jag har pratat med både pappa och lärarna och jag har fått tipset att tänka jag och mig istället, funkar bra, men ibland så blir det fel ändå.

Alltså nu tänker alla: Orka bry sig?
Och jag med

Men syster E orkar bry sig, hon letar upp saker att klaga på.
Tänker dock inte börja skriva dom, för dom är vad någon som har blivit dömd har fått.

Och härmed dömer jag syster E till dagens bitch



Snart så kanske hon erkänner att hon var tvungen att använda mig som lockbete till fler läsare.
Kissie har ju fått många läsare genom att provocera...

Älskar henne ändå

pusspuss/le petit chaton